Övrig provning

Missfärgning från gummi beror på vandring av ämnen från gummimaterialet till närliggande material. De ämnen som migrerar är främst antioxidanter och mjukgörare. Missfärgning yttrar sig som en svagt ljusbrun till svart yta på det material som är i kontakt med gummit och framträder ofta extra tydligt om ytan som varit i kontakt med gummit utsättes för solljus.

Missfärgningen brukar delas in i följande typer:
Kontaktmissfärgning: missfärgning i kontaktytan mellan gummi och underlag.
Migreringsmissfärgning: missfärgning som vandrar ut även utanför kontaktytan.
Penetrationsmissfärgning: missfärgning som tränger igenom ett material som ligger i kontakt med gummit.
Extraktionsmissfärgning: missfärgning som uppstår då vatten rinner över ett gummimaterial för att efteråt rinna över en annan yta som missfärgande ämnen överförst till.

Det är viktigt att fyllmedlen och speciellt kimröken är väl dispergerade i gummiblandningen annars försämras de mekaniska egenskaperna såsom hållfasthet och nötningsbeständighet. Ju mer finkornigt ett fyllmedel är ju bättre förstärkande egenskaper har det men desto svårare är det att dispergera.

Det vanligaste sättet att bestämma kimröksdispersion är att snitta en vulkad gummibit med en skarp kniv. Därefter tittar man på snittytan i mikroskop. Dålig dispersion syns som ojämnheter och man jämför med en referensskala för att betygsätta dispersionen.

Vätskor och gaser diffunderar genom gummi. Hastigheten på diffusionen är beroende på gummityp, receptsammansättning och medium.

Man brukar dela upp diffusionen i tre faser:
1, mediet löser sig i gummit från ena sidan.
2. diffusion (vandring) genom gummit.
3. avdunstning från motsatta ytan.

Olika gummimaterial har olika gaspermeabilitet och det finns ett flertal metoder finns för att bestämma permeabiliteten.

För att bestämma vätskepermeabiliteten kan man låta gummi utgöra en vägg i ett kärl med den vätska man önskar att prova. Behållaren vägs med jämna mellanrum för att bestämma viktminskningen på grund av diffusion.

För bestämning av gaspermeabiiteten kan man placera en gummiplatta melIan två kammare. Den ena kammaren trycksätts med den gas som skall användas, t ex luft, till ett tryck av 0,3-1,5 MPa och den andra kammaren hölls vid omgivningstryck.
 

Alla gummimaterial är mer eller mindre brännbara. För att förbättra brandmotståndet hos ett gummimaterial, kan man sätta till klorhaltiga ämnen, som klorparaffin.

Gummits brandmotstånd kan provas med vertikala eller horisontella metoder. Den vanligaste metoden att prova gummi är att tända på en remsa i ena ändan med en bunsenbrännare och studera hur lång tid materialet brinner efter att lågan avlägsnats.

För att bestämma den elektriska ledningsförmågan eller resistiviteten så kan man gå tillväga på flera sätt. Principen går emellertid ut på att lägga på en spänning över ett gummiprov och mäta strömmen som passerar gummit. Detta kan låta enkelt men är i praktiken mycket svårt då det ofta blir fråga om mycket små strömmar samt att gummits resistivitet ändras med bl a temperatur, tid och belastning.

Termogravimetrisk analys, TGA, används för att bestämma halterna av och mjukgörare, gummipolymer, kimrök och aska.

Ett prov vägs in och upphettas från 70°C till 300°C i kväveatmosfär vilket ger halten lättflyktiga ämnen. Därefter fortsätter upphettningen till 550°C. Under denna del avgår övriga organiska ämnen som i huvudsak består av polymeren. Slutligen byts atmosfären till luft och temperaturen höjs till 650°C varvid kimröken bränns av. Det återstående är aska som består av oorganiska fyllmedel.